---------------------------------------------------------------------------

23.11.2009

Brukar du ljuga nån gång? Tänk efter, visst kan smita det in nån liten osanning eller överdrift vid fikabordet, mopperallyt, när du raggar eller hemma efter firmafesten.

26.10.2009

Från Eskilstuna till Eda är det bara ett stenkast och eftersom vi kom iväg före tolvslaget så hade vi gott om tid för att dieselstånka i sakta mak de 31 milen. I Karlstad blev det ett kort uppehåll för att skaffa sällskap till kvällen från

Dionysos/Bacchus. Tiden går fort när man har roligt och vi hade så roligt vi kunde för vid det här laget började det kännas att vi inte sovit på länge och det var till att prata på för att inte bli trötta. Fem i fyra svängde vi in på bilskroten och eftersom de stängde klockan fyra så  visade vi fram sorgsna hundögon och fick till slut tillstånd att tillbringa kvällen på området, inlåsta på skroten. Lyckliga som grisen i gyttjan tog vi fram middagen som bestod av kall falukorv och det ädlaste av mousserande viner framställt av enbart humle, malt, jäst och vatten. Det var en fin kväll att gå omkring med kamera och titta på alla underbart rostiga bilvrak. Många kändes igen från tidningsbilderna men det var den här kvällen jag lärde mig hur mycket kameran ljuger när det gäller bilars skick, de objekt som man suktat så efter fanns kvar men var ack så anfrätta av tidens tand. However allt eftersom kvällen gick och törsten släcktes blev bilarna plötsligt finare och finare. Runt midnatt gjordes i ficklampans sken det stora fyndet, bilen bland bilar, nästan startklar och helt vilsekommen bland de andra vraken. Kromet i vattenfallsgrillen glittrade förföriskt. Fantastico! Magnifico! Den ska vi ha!!!

Det målade numret på biltaket noterades och vi gick till 245:an för att försöka vika ihop ögonlocken för några timmars sömn, plötsligt blev vi medvetna om att det var höst och inte alls nån värme i luften. Alla som kört en äldre diesel vet att nån värme vid tomgångskörning är svår att få så det blev bara korta perioder av sömn med en massa huttrande emellan. Vid sexsnåret gav vi upp försöken att sova och började istället att vänta på personalens uppdykande. När de kom hade vi gnuggat sömntrollen ur ögonen och lämnade lyckligt fram lappen med fyndets nummer till traktorföraren. Nu fick vi dagens första chock, när han letade sig ut på skrotgården för att hämta ”vår” bil så plöjde han sin väg helt brutalt genom de stackars vraken och gick det inte att köra runt så stacks gafflarna igenom rutorna och bilen lades på en annan alternativt att det kördes över fram eller bakdelar för att komma fram.

Till slut kom traktorn bärandes på rätt bil, fast... ojsan vad den var stor. Det hade vi inte reflekterat över tidigare. Nu såg vi att bilen, en DeSoto från förtiotalets slut var rejält förlängd och förmodligen fungerat som droska i sitt tidigare liv. Ett litet problem uppdagades genast, vagnen var för kort! Tidigare hade vi skjutsat andra amrisar på vagnen utan problem men nu fattades det tjugo centimeter för att hjulen skulle stå på flaket, goda råd var nu dyrare än vanligt. Efter att geniknölarna gnuggats kom vi på att uppkörningsramperna kunde surras fast på flaket med utstick och vips hade vi en vagn som var tillräckligt lång. Ok det såg lite mysko ut  och när De Soto'n lyftes på blev det negativt kultryck men vad tusan, det såg ut att kunna funka och det var ju bara 80 mil hem, dessutom var vi ju karlar och inte möss, nog kunde vi köra med släp. Den lilla biten från Eda till Charlottenberg gick som en dans på midsommarafton men väl inne i samhället stod polisen som spön i backen, det var tätare mellan polisbilarna än mellan de värmländska tallarna i urskogen. Vi svängde in och parkerade bakom ett matställe, när vi nu ändå hade möjlighet att äta så beställde vi en bit mat och frågade i förbifarten om det var nåt speciellt på gång. Det visade sig vara några interner som tagit bondpermis från någon av statens rekreationscentra. Vid fyratiden hade det lugnat ner sig och vi fortsatte mot Gräsmark. Det var grusväg och ungefär halvvägs fick vi i en nedförsbacke punktering på släpvagnen, ingen liten pyspunka utan däcket sade pang och då fick vi känna av nackdelen med negativt kultryck. Släpet började kränga och eftersom DeSoto'n var betydligt tyngre än 245:an så åkte hela ekipaget slalom, till slut stod Volvon helt på tvären i kasten och vi hade slut på ave Maria, fader vår och alla andra ramsor med för den delen. Det enda vi hade för ögonen var de väldigt branta vägkanterna och precis som allt vek sig och vi var på väg ut i geografin dök ett vägräcke upp som en räddande ängel. Släpvagnen dunsade i med sån kraft att räcket gav med sig men samtidigt bromsades vi upp så att vi lyckades stanna . Efter en stund vågade vi oss ut för att granska skadorna, jo det här var ljusblått!

Det punkterade hjulet pekade 45 grader ut i skogen, skärmen och bakre balken på vagnen var losslitna och här stod vi mitt ute i de mörka skogarna med nästan åttio mil hem. Paniken började komma och vi diskuterade alternativ som tex: ”- Vi välter bildjäveln i diket och fortsätter hem utan”. Till slut parkerade vi rasket så långt åt höger vi kunde, inventerade verktyg och vad vi hade. Vi lyckades palla upp vagnen med last och allt, sedan skruvades axeln loss, fnulades in i bakdelen på volvon och efter att ha placerat ut triangeln åkte vi iväg på måfå för att leta nån verkstad med kvällsöppet. I Gräsmark fick vi napp hos den lokala alltiallo byasmeden och fick låna verkstaden. Den vanliga gassvetsen räckte inte till för att göra axeln röd men till slut kom verkstadsägaren dragandes med en skärbrännare modell rymdraket. Vi lyckades rikta axeln hjälpligt och efter att artigt tackat för hjälpen letade vi oss tillbaka till vagnen. Fantastiskt vad det kan vara mörkt på hösten i Värmland.

Fem över tolv hade vi fått tillbaks axeln på plats, monterat reservdäcket och var åter på väg. Vagnen hade sina blessyrer och för att vi skulle slippa mer problem satte vi 40km/h som högsta hastighet, att sträckköra hem i den farten var nog det jobbigaste jag gjort i mitt liv, vi var dessutom så trötta att vi inte vågade turas om att sova av rädsla för att föraren skulle somna. Allt gick dock bra och 22 oändligt långa timmar senare rullade vi in i Vilhelmina, 3,5 dygn utan sömn satte sina spår och avlastningen fick vänta tills vi återfått våra krafter.

DeSoton fanns kvar nåt år innan den fick åka vidare till nästa lyckliga ägare, i Sundsvallstrakten om jag minns rätt.

Ett par år efter vår resa var det ett reportage i Signalhornet om en veteranbilsentusiast i Eskilstuna, han var precis färdig med renoveringen av en Adler cabriolet från -38 och skulle som nästa renovering fixa till en Skoda..... Tjena!

//Lorden

27.09.2009

Under en period i livet var mopeder totalt ointressanta, intresset låg istället på gamla bilar. Vi var mitt i det glada 80-talet när livet lekte och allt var möjligt. Sam Fox var den yppiga drömkvinnan ännu ej utkommen ur

garderoben, syskonen Wahlgren gjorde ett eget ozonhål med hjälp av hårspray och två finska systrar stod på topp i karriären, Oh mama...

Paradiset i min lilla värld var dock inte beläget på nån söderhavsö med palmer där blomsterklädda skönheter dansade i sanden, nä min lustgård var beläget i de mörka värmlandsskogarna och stavades Eda.

Favorittidningen var Signalhornet (nä den hade inte med Jehovas vittnen att göra), heter numera Classic Motor och hade gett många timmar av dräglande i reportage och läsarbilder om vad som dvaldes under granarna men avståndet från Vilhelmina gjorde det svårt att få unga frun att inse det nödvändiga med att åka 80 mil för att titta på 4000 bilvrak.

Ett tillfälle skulle emellertid dyka upp.

En bekant till en bekant som kände till min ”gammelbilssjuka”  gav mig en dag ett erbjudande: Vill du ha en cabriolet? Gissa om jag ville!

Det skulle vara en Skoda från början av femtiotalet och den fanns stående i skogen vid hans barndomshem utanför Dorotea. ”-Ta med en såg” sa han med ett konstigt leende.

Sagt och gjort ringdes en kompis med samma ”skada” upp och vi fick tillåtelse av våra förstående hustrur att hämta bilen.

Då vi till slut hittade bilen såg vi en liten söt röd Kalle Anka-bil med svärmorslucka och träinredning, eller rättare sagt trädinredning. Genom golvet växte tre björkar och hade så gjort något trettital år. Att den dessutom var placerad mitt i en snårskog ett hundratal meter från fastigheten lade först smolk i bägaren men sen upptäckte vi en nybruten skogsbilväg på bara tjugo meters avstånd och stämningen blev genast bättre.

Efter en stunds funderingar insåg vi att plåtkräftan hade gjort ett ordentligt jobb och istället för att såga ner träden så delade vi på bilen och spelade fram den från viloplatsen.

Vid hemkomsten såg vi de tidigare så förstående äkta hälfterna med uppgivna huvudskakningar vända sig om och gå tillbaka in i villan för att diskutera om de skulle ringa farbror doktorn.

När vi lastat av och undersökt fyndet lite mer noggrant insåg vi att vårt tagande av vatten över huvudet var gigantiskt.

Nåja, en annons sattes in i ovan nämnda tidskrift under bortskänkes och efter en tid fick vi svar!

En man i Eskilstuna ville ha bilen trots den målande beskrivningen av skicket. Han hade ingen möjlighet att hämta men kunde vi tänka oss att köra ner den så skulle han betala x-antal tusen... Summan översteg vida vad transporten skulle kosta oss men i tron att det var ett dåligt skämt var vi avvaktande.

Efter nån vecka ringde kompisen, det hade dumpit ner en check i brevlådan och den gick att lösa in på banken, i närmast ett chocktillstånd började resan planeras. Efter att ha fått lov att åka av våra respektive söktes ledigt från jobben och vid tiotiden en tisdagkväll startade vi resan söderut med privatlånad biltransportvagn och en 245:a diesel som dragare. Vi hade kontaktat Edaskroten och fått veta att hela bilar såldes till ett enhetspris av 1500kr och vi hade det och mer ändå över av checken efter resans omkostnader så här skulle köpas bil...

Första etappen var Vilhelmina- Eskilstuna, drygt 75 mil och vi ville köra på natten, dels för att undvika värsta trafiken och dels för att vi skulle ligga rätt tidsmässigt för att hinna fram till skroten i Eda innan stängningsdags följande dag.

Efter en tämligen händelselös resa så närmade vi oss Eskilstuna vid sjutiden på morgonen. Nu började vi bli lite nervösa, hade karln verkligen fattat hur dålig Skodan var eller skulle han svära eder, förbanna våra mödrar, kröka våra tånaglar och nedkalla himlen över oss? Vi diskuterade ett tag om vi helt enkelt skulle lasta av skrotet på någon parkering, ringa köparen och spela vilse, stressade och förståndshandikappade så att han fick hämta den själv.

Njä vi var och är norrlänningar och alla vet ju hur ärliga norrlänningar är så vi tog tjuren vid hornen, beslöt oss för att vid ledsna miner från honom betala tillbaka överskottet från den sända checken, be om ursäkt och självmant dra in i den allra hetaste delen av helvetet som han säkert skulle be oss om.

Döm om vår förvåning när vi när vi kom fram till leveransplatsen och möttes av ett leende och ett -”Den var ju inte alls så dålig”. Vi utbytte undrande blickar, var han blind?

Efter att ha kånkat de tre bitarna Skoda som skeppet var lastat med in i hans garage, garage förresten, det var i våra ögon enormt stort så förstod vi vad han definierade med bra och dåligt skick. Den här killen var ett proffs och vi fick en rundtur bland hans bilar, både renoverade och objekt. Otroligt fina bilar, sedan pekade han på en hög rost som låg på golvet och sa stolt att -”Det här är en Adler Cabriolet”. Det såg mer ut som en hög rostiga konservburkar i våra ögon och ändå hade våra ögon trott sig ha sett det mesta, jo i jämförelse var Skodan faktiskt fin, det gick ju att lägga dess bitar så att den påminde om en bil iallafall.

När magarna fått fika och vi haft lite allmänt snack om bilar äntrade vi åter dieselvolvon för nästa etapp till vår resas egentliga mål, den stora bilhimlen vid norska gränsen.

To be continued....

//Lorden

20.07.2009

Roland Järverup och Jag......

Ibland blir jag bara så avundsjuk på Robert Gustavssons rollfigur från den kultförklarade ”Torsk på Tallinn”. Roland lever i sin egen lilla värld av föreställningar om hur allt ska vara och borde fungera. Han rår sig själv och gör inget väsen av sig, är snäll mot alla och ställer alltid upp när han behövs. Att han själv alltid blir den killen som blir utan, drabbas av andras framfusighet och alltid sitter i

//Lorden

04.05.2009

Slocknade stjärnor

Nu är säsongen äntligen igång och snart är det dags för årets första rallysväng. Marknader och utställning har varit en bra start och nu vill jag se vad folk gräver fram för nytt att åka på ur källare och garage. På medeltiden när jag själv var ”minderårig” satt vi ofta på kvällstid vid

//Lorden

23.03.2009

Förenade intressen

Ååh så härligt, nu är den nya säsongen snart igång här i de långkalsongkrävande delarna av vårt avlånga rike. Har sett att det börjat åkas på allvar nu i de sydligare nejderna och det är inte utan att man

känner lite avund. Som president i vår nystartade klubb kändes det lite som en plikt att åka tvåhjuling till dagens möte, lite spännande var det med alla isryggar på vägen.

Klubb ja... Som ung var det ofta att man startade klubbar för de mest skiftande ändamål. Vårt grabbgäng hade bland annat kojbyggarklubb, detektivklubb, tjuvrökarklubb och även nåt så suspekt som en klubb för läsande av ”osedliga” tidskrifter. När man sedan mognat och nästan var vuxen (12 år) så slutade vi bilda dessa egna, oftast kortlivade föreningar för att istället bli medlem i mer accepterade redan etablerade sällskap som scouterna, idrottsklubbar mm. Fortfarande handlade det om att ha roligt och att odla intressen.

När man blev vuxen på riktigt ändrades föreningslivet till att bli mer ett nödvändigt ont istället för att handla om hobby. Det blev hem&skola, föräldraföreningar, nattvandrarna samt det fackliga arbetet. Pust och stön, var tog det roliga vägen?

Nu efter att ha varit återfallare i några år insåg man att det fanns ett intresse av att träffas och umgås under mer ordnade former. Med iver plöjdes internätet efter klubbsidor inom hobbyn och det uppenbarades att vi i norr ligger efter de mer tätbefolkade delarna, förmodligen beroende på avstånd, det tar en stund att köra tio mil med moped bara för att ta sig till aktiviteterna.

Eftersom vi trots allt är ett bra gäng mopedfreaks inom rimligt avstånd från varandra  så bildade vi i vintras vår ”egen” moppeklubb Moonshine Mk för att slippa fälla ensamhetens tårar så fort man tittade på Hallstamoppers, Tårtanmopedos m.fl hemsidor. Att vi helt oblygt kommer att ta oss friheter med att sno ideer till olika aktiviteter känner vi absolut ingen ånger över utan nu ska vi också ha kul.
En annan sak som är kul är att hobbyn uppmärksammas allt mer i media så att fler får upp ögonen för vårt intresse. Raketsportarna Mona och Jossan har ju varit utmärkta ambassadörer och verkligen gett mopednörden ett ansikte utåt. Det syns om inte annat på alla nya användare av forumet. I alla tidskrifter som heter någonting med ”Classic” så ges mopeden allt mer utrymme numera. Det är klart att inte alla veteranintresserade har tid, plats och kunskap att helrenovera en Sjabbillac sport deLuxe-29, ekonomin spelar ju kanske också en viss roll. Då är det betydligt enklare att starta med en moppe istället och dessutom kunna använda den utan att känna sig akterseglad för att det inte är en lackering a´la Chip Foose eller om kromet är noppigt. Tvärtom törs man använda den desto mer utan att känna rädsla för leriga grusvägar, dammiga grusvägar, grusiga grusvägar och alla andra miljöer som dom ursprungligen blev byggda för. I år ser jag fram emot en massa lortiga tvättbjörnsfejs med stora flin på de rallyn och aktiviteter jag kan närvara på, smuts kan man tvätta bort men inte flinet.

//Lorden

23.02.2009

Myggfritt

Nu är vi inne i den lömskaste delen av vintern, i alla fall om man som jag bor norr om Dalälven. Skulle man råka glömma att titta på termometern och bara låta sig luras av den vackra dagern som syns genom fönstret så

blir följderna i bästa fall fatala. På väg tillbaka från brevlådan iklädd jeans och t-skirt inser man att det muntra krasandet i snön när man gick för att hämta posten berodde på de kroppsdelar som frös till is och ramlade till marken under promenaden.

Nåväl om ett par veckor är det lika skönt ute som det ser ut och efter ytterligare några veckor bör våren titta fram, här lever vi på hoppet.

Teknikens Värld hade för ett antal år sedan en krönikör vid namn Gunnar Friberg som bland alla sina inlägg om Krut-Lisa och Biggles också skrev en del om isjakter. Det är väl nåt som mer hörde hemma i Stockholms skärgård eller Mälaren till där isarna höll sig blanka längre, häruppe blir det en himla massa snö som ställer till det. Nog fantiserade jag en hel del om att bygga en isjakt men mer blev det tyvärr inte just på grund av brist på blankis.

Ett mer lämpat vinterfordon för våra norrländska förhållanden är däremot ”Momeden”. Efter att ha Googlat på ordet och hittat diverse studentorganisationer och förmodligen en och annan ”osedlighetssajt” så utvidgade jag sökandet till ”motordriven spark” och då blev det napp, men vilka bottennapp... Vad har hänt med bondförnuftet??

Momed enligt klassiskt maner är en bakdel från moped eller motorcykel som parats ihop med en sparkstötting där framgaffeln normalt sitter. Man sitter på sadeln som vanligt med fötterna på sparkens medar och styr sparken tja... som man brukar styra en spark. Då får man också normalt tryck på drivhjulet som med fördel är dubbat. Kan bli en jädra sprutt på ekipaget på sjö-isar och vintervägar. Det mest imponerande bygget som jag hört talas om var när någon (för många, många år sedan) parade ihop en HD med sparken, där snackar vi extrema maskiner.

Men vad hittar man idag då??? Joo, man sätter däck på en jordfräs och bygger ihop med sparken???? Det värsta skräckbygget jag hittat måste vara han som skulle sätta fast en motorsåg under sparken och låta sågkedjan driva mot isen. Jag skulle inte känna mig speciellt trygg med en motorsåg så strategiskt placerad även om jag har flera barn...

Känner mig nästan manad att plocka fram 1209:an och bygga en klassiker själv, kan vara praktisk att ha vid pimpelfiske också.

Att bygga något ”eget” verkar vara gemensam nämnare hos oss återfallsmopedister. Vid mina studiebesök och spionraider i garage och källare hos de forumanvändare jag hunnit med att våldgästa lyser flitens lampa och det ena bygget efter det andra börjar ta form, vissa originalrenoverade, andra customiserade men samtliga efter byggarens huvud om hur en moped ska se ut, kul med mångfald. Känns som jag kört fast själv när man ser hur vissa blåser på men det är väl bara att dra tummen ur och öka.

Nä nu är det dags att tina loss fingrarna från tangentbordet och peta in en pinne i brasan.

//Lorden

19.01.2009

Tanklös vildhäst...

Jag har insett att jag i de tidiga tonåren levde i mopedernas paradis, dels för att det lite varstans stod mopeder som gick att köpa för några få kronor och det var såpass gott om dom att man kunde välja vilket

vrak/fynd man skulle dra hem till villans pannrum för att ”laga”. Personligen brukade jag dra på mig några stycken av ett visst märke för att genast skruva isär alltihop för sortering av bra eller dåliga delar, rengöring av det som skulle vara kvar och lackering (nåja). Med lite tur kunde man få ihop någon som gick att köra med medan det som blev över gick vidare till far som fick sköta transport till soptippen. Det blev en hel del olika motorer kvar som jag förvarade på oljetanken. Emellanåt brukade det försvinna några stycken, det visade sig vara samma far som glad i hågen tog med sig dem till jobbet. Som tekniklärare såg han hur skolans egna motorer blev allt mer renplockade och löste det problemet med att hämta nya från mitt förråd.

Min första Mustang var dock ensam i källaren. Det var en sorglig skapelse från sextionånting som stod lutad mot väggen till en av ortens klädaffärer och jag höll span på den i ett par år innan jag gjorde slag i saken. Tjugo kronor senare var jag stolt ägare till en fläckvis svart moppe med Earlsgaffel och brun kromad tank, komplett förutom motor, den liknade grannens  nyare Cross Special i övrigt. Med röd lack, stockholmsstyre, stålullsputsad tank och lite högre dämpare både fram och bak var den riktigt tuff men fortfarande motorlös, Zundappmotorerna var inte så vanliga i mina trakter. Den försvann ut i glömskan i någon bytesaffär mot nåt nytt objekt.

Mustang nummer två var väldigt kortlivad i min ägo, den köpte jag av en skånsk bonde under en semestervecka för att ha som transportmedel i och runt Trelleborg. Det var en modell 618 dvs en ”snikmodell” med lackad tank och skärmar och vanlig sadel,av okänd årsmodell med 180 mil på mätaren som blivit bortställd pga startproblem. Den blev min för 150kr och var trots allt rätt ny då(1980) med stora fyrkantiga cylindern men den hade skånerost på skärmarna och var rätt skabbig i lacken fast den inte var förstörd annars. Startade gjorde den också, men den gick baklänges när man använde kicken, det blev en spännande förstatur men inte särskilt lång. Det spelade ingen roll hur man vred tändplattan så i fortsättningen styrdes den igång. Sista dagen skruvades motor och avgassystem lös och resten dumpades. Den motorn hamnade så småningom just på grannens Mustang efter att hans originalmotor inte ville acceptera Araldit för att hålla fast cylinderns pinnbultar i motorblocken.

Cross Special tyckte jag var en av de snyggare mopederna trots att limpa och tank aldrig möttes, utom vid ett tillfälle: Grannen var lite lätt impulsiv och ibland gick inte tanke och handling hand i hand som tex den gången vi hade haft hans moped rejält nerplockad och

vi nästan skruvat ihop den då han kom på att snuset var slut. Han slänger sig upp på moppen och drar iväg mot kiosken. Mopeden hade fått 5,5:a påmonterad och gick vid tillfället riktigt bra så han bestämmer sig för att stila lite. En wheelie med släpande fötter slutade lite pinsamt med motorstopp och tanken liggande på vägen ett tiotal meter bakom.

För ett tiotal år sen skaffade jag den hittills sista av mina ”Hästens” mopeder , en Cobra fleratusen men den kändes inte ”rätt” så den skickades vidare ganska omgående.

Nu när helgerna är avklarade så är det bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och sätta igång med skruvandet igen, mycket ska hinnas med innan våren och till skillnad från för trettio år sedan så verkar tiden rinna iväg fortare för varje dag.

Dessutom börjar snart säsongen för marknader sätta igång och risken för nya ”fynd” ökar, i år ska jag stålsätta mig och inte dra på mig någon fler moped. Om inte en Roulette eller kanske en Nevada dyker upp och förför....

//Lorden

15.12.2008

Tomtar i trumpeten...

I mina hemtrakter var på 70- och tidiga 80-talet de dominerande märkena Puch, Mustang eller något med Sachsmotor främst beroende på att i samhället fanns återförsäljare av Crescent, Rex, Mustang och DBS och att

det i Vännäs (5 mil bort) fanns en mycket övertygande Puch försäljare, i folkmun nämnd Kalle-Puch. Visst fanns det någon enstaka Casal, Suzuki eller Zundapp också men de var försvinnande få till antalet och hade med nåt undantag den gemensamma nämnaren att de var långsammast av alla när de var nya (otrimmade) och likaså snabbast när det började pillas med motorerna.

Åtskilliga skolraster gick åt till att hänga hos våra mopedhandlare och dräggla över de nya maskiner som var uppställda och man var mycket uppmärksam på skolparkeringen när det försvunnit någon moped från utställningslokalen för att se vem som hade ”snällast” föräldrar. En storsäljare här i trakten var Panter Cross, det var den häftigaste moppen i mångas ögon och de allra flesta kördes ner till ett uselt skick väldigt snabbt eftersom de uppmuntrade till hårdkörning. Min personliga favorit från fönstershoppingens tider var när Rex släppte sin Grand Prix modell.

Den var ju en nedskalad Kawasaki 750 och såg ut att gå 100 knyck när den stod stilla, den tjatades det friskt om hemma men föräldrarna var inte alls så snälla, de svamlade bara på om att ha åldern inne först. Som om jag inte hade haft mopedålder sen jag var 8.

Det var nog enklare att välja sina favoriter eftersom det fanns ett begränsat antal märken och inte som idag en miljon olika kinesmopeder som dyker upp och försvinner i rasande takt och dessutom byter modeller stup i kvarten.

På den tiden fanns det också nåt som hette mopedmästaren, en tävling som årligen utsåg Sveriges skickligaste mopedförare. Det gjordes reklam om den tävlingen redan i broschyrerna för de nya mopederna och var nånting man verkligen ville vara med i, själv körde jag två år. Tävlingen kördes först lokalt sedan gick man vidare till regionsfinal för att man sen kunde gå vidare till riksfinal, tyvärr kom jag aldrig längre än till regionsfinalen. Första lokala tävlingen fick vi köra våra egna mopeder vilket gjorde det hela enkelt men i regionstävlingen visade det sig att Suzuki var sponsor och vi fick alla köra ”Black Spirit” det gjorde tävlingen lite svårare för oss som inte körde ”Zuka”. Till nästa år hade undertecknad bytt märke till ovan nämnda och hade stora förhoppningar ända till tävlingsdagen men... Nu hade man bytt sponsor och alla fick redan på den lokala tävlingen köra Honda MB5 och så gick det som det gick.Undrar var den tävlingen tog vägen, tror det var TSV i samarbete med MHF som var arrangörer.

Måste få klaga lite oxå.

All ära åt de som lägger ut sina överblivna eller dublettdelar till åtkomst för oss andra som kanske letat länge efter den speciella delen men....I periferin till vår hobby finns ett antal ”hjälpsamma” individer som står till tjänst med original reservdelar till våra maskiner via speciellt Tradera. De jag har i åtanke är de som satt i system att köpa upp riktigt fina mopeder och objekt för att skrota och tjäna pengar.

Detta blir en ond cirkel till slut och får som resultat att:

1: Vi får allt färre kompletta objekt ute på marknaden.

2: Priser på delar blir vansinnigt högt.

3: Allt fler tomma ramar dyker upp som sedan måste kompletteras igen vilket i sin tur genererar fler skrotade mopeder osv.

Den frågan vi måste ställa oss är, ska vi stödja den sortens kannibalism inom hobbyn? Antalet säljare av den oseriösa sorten är ännu förhållandevis fåtaliga och lätt identifierade på Tradera. Kortsiktigt känns det kanske enkelt att få komma över delen även om den blir dyr men i långa loppet blir alla inom hobbyn drabbade av dessa profitörer. Kanske skulle vi rannsaka våra samveten och aktivt bojkotta dessa säljare så att det lukrativa med att skrota fina mopeder försvinner? Att stycka upp till och med motorer för att suga ut maximalt med pengar är inget jag vill se fortgå, se till exempel hur många Sachsmotorer som säljs utan växelkåpa, den ligger oftast på en separat auktion bara i vinstsyfte. Jag vill mana till eftertanke.

Nu är det snart dags för tomten att hälsa på och alla som liksom jag tror att han finns ser väl fram mot julafton med spänd förväntan, det ska vara hårda paket för att vara intressant (har alltid varit så), gärna med grejer till tvåhjulingen men som vanligt har väl tomtenissarna läst fel och tolkat cylinder som stickad tröja, förgasare som långkalsonger och flakehandtag som skjorta. Jag vet fortfarande inte på vilket språk önskelistan ska skrivas för att de ska förstå.

Nyårslöftet är väl det som står på tur sen, där ska jag lova att mopedåkandet ska öka drastiskt nästa säsong och att fler rallyn och marknader skall besökas, tror det blir enkelt att hålla det löftet.

God Jul & Gott nytt år

//Lorden

19.11.2008

Crossade drömmar....

Jag hade ju förhoppningar om att klara mig med bara moped i vinter men så blev nu inte fallet. Ett vinterskott inhandlades via ett av Sveriges mest kända hälerivaruhus på nätet.

Nu är ju steget egentligen inte så stort mellan en Renault 5 och Compact, varken storlek eller prestanda skiljer sig nämnvärt, men efter några år i mopedvärlden känns det egendomligt att man kan köpa fina (jo faktiskt!) fullt fungerande bilar för några stackars hundralappar när mopedliken kostar mångdubbelt.

12.10.2008

Bredsladd och blåskatarr...

Tjaha, då sitter man här i det norrländska höstmörkret med alla löven som en gång satt så vackert på björkarna liggande på gräsmattan. När jag tittar

Mopederna är dock prydligt nedburna i källaren för vinterservice och renovering, alla förutom "Skökan" som ska få tjäna till sitt uppehälle genom att vara pendlingsfordon i vinter.

Eftersom jag som mopedkåt 15-åring körde året runt har jag förhoppningar om att jag också nu, ungefär fyrahundra år senare kunna klara en vinter på två hjul. Prostataproblem och blåsgitarr är väl egentligen ett ganska billigt pris för att få sladda lite i snön, eller hur? Jag kan ju alltid tina upp genitalier och övriga kroppsdelar när jag står i pannrummet och skruvar på "Grymmen". Den har för övrigt genomgått könsbyte och håller på att bli riktigt testosteronstinn, det "tjejiga" håller definitivt på att försvinna från den Compacten.

Att köra moped vintertid kan verkligen övertyga om förträffligheten med att använda skallen som hjälmhållare.

Vi brukade i min ungdom köra speedway på ortens hockeyrink och i kurvorna lade vi hjulen mot sargen för att hålla farten uppe, emellertid hände det allt som oftast att man la ner för tidigt och på spolad is håhåjaja...., hjälmen fick stryk och huvet klarade sig (nåja) rätt bra.

Compacten nog hårt så liksom slutade hans Pampasstyre att kommunicera med framhjulet, detta berodde på att styrhållarna lossnade när gaffelkronan sprack, en vurpa brukade bli följden och vips kunde jag köra förbi. Locket till gaffelkronan är en ständig följeslagare i reservdelssortimentet till Skökan när man ska nån längre bit, nåt har man ju lärt sig.

Annars var det bara när man skjutsade nån tjej som den större maskinen hade någon fördel, de satt betydligt bättre på Nevadans limpa än i Compactens bananram eller på dess pakethållare. Nuförtiden när risken att någon av det täcka könet skulle vilja åka med är närmare noll ( förutom min fyraåriga dotter förståss) så känns det problemet inte så viktigt.

Ett annat minne från tonårens mopedvintrar är de dubbla hjulspåren i snön som traktens trimmade Dakotor lämnade efter sig, ojojoj vad en Dakota kunde bli krokig...

När nästa krönika skrivs har jag förmodligen hunnit prova halkkörning på allvar, hoppas det går att köpa tangentbord för gipsade armar bara..

Vi hörs...//Lorden

13.09.2008

Okay, då är första säsongen som återfallsmopedist snart över...            

Nu börjar mörkret ta över och det är dags för långkalsonger över hela kroppen. Snabb summering över året ...näe det går inte, jo jag försöker:

Det roligaste var ändå att vara med på mopedrally! Där kan man återuppleva alla sina pubertala drömmar, det är fullt tillåtet att stegra, köra omkring i diket eller rent av göra en burnout med moppen med den skillnaden att det inte är "fjortisbrudar" som står och trånar, utan medelålders män och kvinnor som vill bestiga din maskin istället för dig. Jo, livet är inte alltid rättvist men det är kul ändå. Ett tips: ta med era respektive till ett rally, även den mest ointresserade kan få smak för mopedlivet bara dom får känna sig

närvarande. Själv var jag totalt dumförklarad tills hon följde med och fick känna gemenskapen trots märkesskiljaktligheter (Puchägare:), men efter Raketrallyt fick jag höra: -Nästa rally vill jag vara med.. Sagt och gjort fick en ny maskin (Skoterett) införskaffas så blomman kan vara med.

Nu finns det alltså ytterligare en moped som behöver kärlek och omvårdnad i garaget, inte för att jag har något emot det, tvärtom men det tar tid från "Grymmen" dvs den Compact som ska
skrämma de andra mopparna i trakten och ge skjuts åt mitt alter ego "Darkhelmet" vid nästa sommars mopedrace.
Tut på er!

//Lordhelmet